PolackAbroad

 

Det började igår, med ett världsrekord i långfika med Catte och Bina. Hur mysigt som helst, och som vanligt avhandlades alla tänkbara ämnen mellan bajsvanor och politik. Fast så var det inte riktigt som vanligt ändå, för helt plötsligt kändes det som om det var den absolut sista gången jag någonsin skulle få se dem... "Ok brain, whatever you're doin, please staph!" 

 

But oh no, it would not stop at that... Var och såg Interstellar på bio med Johan, Joakim och Erik direkt efteråt, och jag kunde inte sitta still en sekund. Gick inte. Inte en chans! Allt jag kunde fundera över långt därbak i skallen var om jag varit en tillräckligt bra vän, eller om jag suger så mycket som det känns som, nu när jag inte kommer få träffa mina vänner mer. Vad har jag lämnat för avtryck på världen, egentligen, nu när det bara är tre dagar kvar? Och har jag verkligen levt, älskat och upplevt fram tills nu, eller har jag bara svepts med i den stora strömmen som kallas livet...?

 

Vaknade med ångest i morse, med de existensiella frågorna molandes i hjärnan. FesusPotatis, jag ska ju för sjutton bara åka bort i några månader, inte arkebuseras som min hjärna verkar vilja tro!! Alltså, är det någon som känner igen sig i denna galenskap eller är det bara jag...? Oh well, jag får väl lida med den motsägelsefulla känslan av att vilja stanna hemma och skjuta på resan och samtidigt vilja åka nununu i ett par dagar till, för vare sig resfebern vill eller inte, så är jag på andra sidan jordklotet om ett par dagar. Grymt...! Nu ska jag iväg till köket för att baka lussebullar och intala mig själv att det här kommer bli världens bästa resa och att jag kommer hem igen och får träffa alla, inklusive min säng, om ett par månader igen.

 

Tills vidare, ha det gott!

/Karro

 

P.S. Har jag sagt att jag lyckades bli Advanced Open Diver i lördags? Nu vet ni! :)